fannybambi

Är väl inte ofta jag blir djup på min blogg.. Fick väl bara något ryck nu. Och med snön kom tomheten, hålet i mig tillbaks. Jag kände alla känslor jag kände då. Det är snart två år sen.. Helt sjukt. Helt sjukt att jag fortfarande kan komma ihåg alla människor och deras ansikten. Gemenskapen. Vi var alla där av olika anledningar och mitt i all den trasigheten skapade vi nått annat. En kärlek. Vi tröstade varandra, hjälpte varandra framåt. Det var snö när jag kom dit, snö när jag lämnade. Den längsta vintern i mitt liv. Tiden liksom stannade för ett tag. Lät mig återhämta mig, och komma tillbaka starkare. Som en ny människa. Första veckorna var ett helvete. Jag kunde inte titta på någonting som påminde mig om mitt hem. Jag grät ut allt första kvällen. Men efter det blev det bara värre. Men jag gick igenom det. Jag klarade mig, även om det ständigt fanns en tomhet gnagande i mig. Vi blev en familj. Alla hade en del i den. Och även om det var den hemskaste tiden i mitt liv saknar jag den. Jag saknar tryggheten, jag saknar vilan. Jag saknar min familj. Vi har glidit isär nu. Av den kärlek och ensamhet vi delade finns inget kvar. Kanske blir bäst så, vem vet.. Tänker fortfarande alltid tillbaka. Längtar, saknar. Avskyr, hatar. Men det är väl så ''han säger han har vart i helvetet och vänt, jag tror en del av honom blev kvar där''