detektiv
Kategori: Allmänt
I ondskans spår
Jag har läst boken "I ondskans spår" som är skriven av Peter Robinson. Boken är en uppföljare ''En ovanligt torr sommar''.
Boken utspelar sig i London under 1990-talet. Därför utspelar sig boken mest i stadsmiljö där kriminalkommessarian Alan Banks bor och utför mestadels av sitt arbete. Det finns också inslag av ödelagda hus och landsbygd där olika brottsplatser finns. Miljön i dessa brottsplatser är oftast mycket groteska och hemska. En av dem ligger i en våt och kall källare där offrerna har torterats länge innan deras död.
Boken börjar med att en kvinna vid namn Maggie Foster går upp mitt i natten för att hämta ett glas vatten, men påväg till köket hör hon konstiga ljud från grannhuset. Därför ringer hon till polisen som snart anländer till huset. Ingen öppnar, så därför bryter polisen upp dörren. De hittar en blodig och slagen kvinna i huset, Lucy Payne. Lucy berättar att hennes man Terrance har slagit henne och några andra poliser börjar genomsöka huset. I källaren börjar den ena känna en konstig lukt från ett rum längre in i källaren. Precis innan de lyckas öppna dörren blir de överfallna av Terrance, men lyckas övermanna honom och ringer efter förstärkning. Bland förstärkning kommer kriminalkommissarie Alan Banks. I rummet i källaren finner poliserna ett antal barnlik och det står snart klart att Terrance inte bara är skyldig till misshandel av sin fru, utan också mord av flera barn. Pga våldet som Terrance utsätts för efter överfallet hamnar han i koma.
I början av boken tror man att Lucy är oskyldig, men när Alan börjar snoka i hennes liv finner han mer och mer motiv till varför Lucy skulle kunna vara iblandad i barnmorden.
Maggie Foster låter i god tro Lucy flytta in i huset, eftersom att hon inte tycker att hon ska vara ensam efter det som har hänt. En dag när Maggie kommer hem efter en arbetsintervju finner hon Lucy tittandes på en våldsam inspelning av henne och hennes man, Terrance. Lucy slår till Maggie så att hon svimmar och hon vaknar sedan fastbunden i sängen av att Lucy berättar för Maggie att hon ska döda henne. Samtidigt nere på stationen knäcker Alan fallet och förstår att Lucy är labil och Maggies liv svävar i fara. Därför beger han och hans polisstyrka sig till Maggies hus och lyckas rädda henne.
De som begår brotten är Lucy och Terrance. Lucy lever väldigt avskärmat från samhället. Hon går sällan ut, eftersom att hennes man knappt tillåter det. Hon brukar smyga ut när Terrance jobbar, då att hon själv är arbetslös. Boken inleds med att beskriva hur två barn plågas i en källare. De svälts och stängs in i burar om de inte sköter sig. Med bokens gång får man reda på att det var så Lucy växte upp, i ständig tortyr och misshandel. Genom hela boken är hon väldigt samlad, men fortfarande lite mystisk. När Alan börjar gräva i hennes förflutna förstår man att hon döljer något. Terrance däremot vet man väldigt lite om eftersom att han ligger i koma under nästan hela bokens gång. Man märker att han inte är så värst relevant för bokens gång. Det lilla man vet är att han jobbar som lärare samtidigt som han är en barnmördare och kvinnomisshandlare. Jag själv tycker självklart att Terrance är en mycket hemsk person. Han både mördar flera barn och plågar och misshandlar sin fru. Men det är lite svårare att dömma Lucy, med tanke på den hemska barndomen hon har haft. Man har mycket mer förståelse för varför hon skulle kunna vara så pass ''rubbad'' som hon är. Kanske har Terrance också haft någon slags ''anledning'' till varför han är som han är, men det framgår som sagt inte i boken. Det lämpliga straffet för Terrance är livstidsfängelse, då han inte verkar så sjuk samt att det är han som mördar barnen. Lucy däremot skulle jag vilja se få vård och terapi eftersom att jag tror att hon inte är en mördare egentligen. Hon är nog mest bara skärrad av hennes hemska barndom och livet hon levt med sin man.
Alan Banks är en väldigt kalkylerande och misstänksam person. När alla andra tror att fallet är löst och att man har fått tag i gärningsmannen, alltså Terrance, fortsätter han utreda och gå djupare in i fallet. Han förstår att det är något skumt med Lucy, vilket ingen annan polis gör. Han har ett ganska rått sätt att utreda faller. Han går på hårt och ibland ganska tanklöst. Detta upprör många av hans kollegor men i slutändan rättfärdigas ändå hans beteende då det är han som knäcker fallet. Jag tycker att den här typen av detektiv har blivit något av en kliché. Många gillar att framställa detektiver som hårda och kalla typer, men jag tycker ändå att Peter Robinson lyckas göra hans karaktärer och deras sätt att föra sig levande.
Boken börjar med att Maggie hör konstiga ljud från grannens hus. När hon ringer polisen åker de till huset och finner Lucy slagen blodig av hennes man Terrance. Letandet efter Terrance för poliserna till källaren där de blir överfallna av honom och tvingas slå honom medvetslös. De hittar också ett rum där försvunna barn ligger mördade. Jag tycker att början är väldigt spännande. Man blir direkt intresserad och undrar vad som har hänt. Det typiskt för både deckarfilmer och och deckarböcker med en inledning som innehåller ett brott som öppnar upp ett nytt, större brott.
Boken slutar med att Alan räknar ut att Lucy har varit inblandad i barnmorden och att hon kan vara väldigt instabil. Därför beger han och hans kollegor sig till Maggies hus där Lucy har bott tiden efter att hennes man blev gripen. Där finner de Maggie som svävar mellan liv och död i Lucys våld. Till slut lyckas Alan övermanna Lucy och rädda Maggies liv. Jag tycker slutet är bra, men ganska plötsligt. Jag skulle vilja att det var lite mer detaljerat och utdraget. Men det är väldigt spännande när man inte vet om Alan kommer hinna fram i tid och rädda Maggies liv.
Jag tycket inte att det finns någon direkt moral i boken. Man börjar däremot ifrågasätta värderingar då det finns två gärningsmän och man dömer den ena mildare för att den har haft en svår uppväxt, när den har utfört nästan samma brott. Det är väl ungefär det Peter Robinson vill framföra med boken, att det inte alltid är så lätt att döma någon för dess handlingar.
Boken i skriven i en allvetande tredje persons synvinkel. Det är också en utomstående iaktagare. Det går i kronologisk ordning, med några få uppbrott. Dessa uppbrott är ganska korta och går tillbaka i tiden. Det finns också några få dialoger, men de är inte långa heller. Språket är väldigt lätt och förståeligt. Eftersom att det är översatt från engelska till svenska finns det ingen talspråkig stil. Det finns få beskrivningar, och de som finns är korta.
